Immobilization of lions (Panthera leo)

Det finns flertalet situationer då det kan vara nödvändigt att immobilisera ett lejon. Ett kritiskt steg i immobiliseringsprocessen är att välja det mest fördelaktiga läkemedelsprotokollet och därefter administrera det på ett korrekt sätt. Om hela proceduren inte är noggrant planerad och utförd, kan det medföra situationer som är farliga för både djuret och de människor som arbetar med det. Idag används ett flertal olika läkemedelsprotokoll och syftet med den här litteraturstudien är att utvärdera fyra läkemedelskombinationer och deras respektive effekter för att se om någon av dem är att föredra. Genom att använda kombinationer av läkemedel, i stället för monoterapier, kan man minska mängden läkemedel som används på grund av de synergistiska effekter som uppstår mellan de aktiva substanserna. Detta är både mer ekonomiskt fördelaktigt och bidrar till en minskning av aversiva bieffekter hos det immobiliserade djuret. De läkemedelskombinationer som utvärderades i den här studien är butorfanol-azaperon-medetomidin, butorfanol-midazolam-medetomidin, medetomidin-zolazepam-tiletamin samt xylazinhydroklorid-ketaminhydroklorid. Studien ämnar också undersöka om effektiviteten av immobiliseringen påverkas av att lejonet lever i fångenskap eller är frilevande, samt om det observerats någon skillnad hos ensamlevande kontra flocklevande lejon. Enligt litteraturen så påverkas immobiliseringen av huruvida ett lejon lever i fångenskap eller inte, både gällande effektiviteten av läkemedlen samt hur man ska planera proceduren. Frilevande lejon kräver en högre läkemedelsdos medan det är enklare att övervaka och motverka eventuella komplikationer hos hållna lejon. Alla läkemedelsprotokoll som undersöktes i den här studien hade dock en adekvat effekt hos både fria lejon och lejon i fångenskap, förutsatt att de administrerades på ett korrekt sätt. Sammanfattningsvis så är alla protokoll som diskuteras i den här uppsatsen bra alternativ för att immobilisera lejon. Xylazinhydroklorid-ketaminhydroklorid-kombinationen hade emellertid en längre induktionstid och inducerade kräkning hos två av lejonen. En förlängd induktionstid kan potentiellt göra att det blir svårare att lokalisera det immobiliserade djuret och kräkningar kan leda till inandning av regurgiterat material, vilket i sin tur kan orsaka aspirationspneumonier. Därför bör det sistnämnda protokollet användas med försiktighet.