Aktivitetsbudget och ätbeteende hos hästar med inducerad ortopedisk smärta

Smärtbedömning är en central del i all djurhållning, inte minst inom veterinärmedicin. Det kommer dock inte helt utan svårigheter De stora svårigheterna ligger i att hästar inte kan kommunicera verbalt och därför krävs andra metoder för att identifiera och lokalisera smärta. Dessutom yttrar sig olika typer av smärta på olika sätt, vilket behöver tas hänsyn till vid smärt-bedömning. Det finns flertalet studier som har undersökt olika metoder för smärtbedömning på häst. För koliksmärta utgör ätbeteendet en central del för smärtbedömning. När det kommer till ortopedisk smärta har detta dock inte studerats i lika stor utsträckning. Denna studie syftade därför till att undersöka hästars ätbeteende vid olika grader av ortopedisk smärta. Hästarna studerades i ohalt tillstånd, när de var som mest halta (maximal smärta) och vid avtagande smärta (ett par timmar efter maximal smärta). Studien grundar sig på data från ett tidigare försök och de frågeställningar som tas upp här berör om ätbeteendet minskar i takt med avtagande smärta, om det finns olika typer av ätbeteenden som uppvisas samt vad hästarna uppvisar för beteenden vid ätpauser vid måttlig grad av ortopedisk smärta. Totalt spenderades 72,5 timmar på att analysera 24 klipp på åtta hästar i tre olika smärttillstånd (ohalt, maximal smärta och avtagande smärta). Klippens totala längd var 17,6 timmar och totalt annoterades 3 810 beteenden. Resultaten visade att 87,5 % av hästarna spenderade som mest tid på att äta vid något av smärttillstånden jämfört vid ohalt tillstånd. De olika typerna av ätpauser visade dock på stor variation och påverkas även mycket om någon form av störning, exempelvis personal, förekommer i stallet. Övriga ätbeteenden visade inte på några tydliga mönster, men ytterligare forskning på en större population krävs för att kunna visa på potentiella mönster med möjlighet att dra fler slutsatser. Ett beteende som stack ut i denna kategori var ”dricka”, där 62,5 % av hästarna drack vid avtagande smärta jämfört med 12,5 % i ohalt tillstånd respektive vid maximal smärta. Detta kan vara en effekt av det ökade foderintaget under maximal smärta och skulle kunna motivera vidare studier på ämnet. Utöver ätbeteenden sågs även att hästarna stod med huvudet i höjd med manken eller lägre, i större utsträckning vid smärta jämfört med när de var ohalta. Detta stämmer väl in på vad som har setts vid tidigare studier. Placering och riktning i boxen var något svårare att utvärdera vid samtidig studie av ätbeteende då placering av foder tenderar att styra hur hästarna placerar sig. Generellt sågs dock att hästarna föredrog att stå riktade mot stallgången eller något av hörnen som vetter mot stallgången (främre hörnen), med bakdelen placerad i mellersta eller bakre delen vid ohalt tillstånd. När smärtpåverkade tenderade hästarna att stå riktade mot en sidovägg alternativt bakre hörn eller vägg. Sammanfattningsvis har den här studien påvisat potentiella ändringar i ätbeteen-den vid olika grader av smärta, som på sikt skulle kunna inkluderas i smärtbedömning av hästar med ortopedisk smärta.