Fördjupad analys av nytt förslag för cykelhjälmsprovning

BAKGRUND: Huvudskador är den vanligaste skadetypen bland cyklister inblandade i trafikolyckor med allvarliga skador eller dödlig utgång. Cykel-bil-kollisioner i tätbebyggda områden sker oftast i korsningar där den skyltade hastigheten är 30–50 km/h och där cyklisten blir påkörd från sidan. Enligt Stockholmsdeklarationen från den tredje globala ministerkonferensen om trafiksäkerhet föreskrivs en maximal väghastighet på 30 km/h för områden där fotgängare, cyklister och bilar rör sig tillsammans. Det saknas i dagsläget provning av cykelhjälmar som specifikt utvärderar skyddspotentialen vid cykel-bil-kollisioner i 30 km/h. Ett tidigare projekt (Skyltfonden 2024/25499) utvecklade en provmetoden avsedd att motsvara en cykel-bil-kollision där cyklistens huvud träffar bilens vindruta. En demonstrator genomfördes där sex hjälmar testades men resultaten analyserades bara ytligt. Därför var syftet med detta projekt att fördjupa analysen, specifikt för att utvärdera provmetodens repeterbarhet och beräkna risken för hjärnskakning för de provade hjälmarna. METOD: I det tidigare projektet genomfördes provning av fem olika cykelhjälmar i en fallrigg med EN17950-huvudet, en deformerbar islagsyta av polykarbonat och en islagshastighet på 22 km/h. Translations­accelerationer och rotations­hastigheter uppmättes med huvudformens instrumentering och användes sedan som indata till en beräkningsmodell av hjärnan. Huvudskadekriterier beräknades utifrån resultat från fallprov och simuleringar. RESULTAT: Först utvärderades metodens repeterbarhet och samtliga uppmätta värden hade större spridning än de 6% som vanligtvis godtas vid hjälmprovning. Störst bidrag till spridningen kom troligtvis från variationer i träffpunkt eftersom demonstratorn inte hade en genomarbetat och systematisk process för att positionera huvudformen. Maximal töjning i hjärnans vävnader uppstod ungefär samtidigt som maximal utböjning av islagsytan. Fallproven utan hjälm hade en maxtöjning på 0.5, vilket var lägre än tidigare genomförda simuleringar av cykel-bil-kollisioner (töjning 0.7) trots att rotationshastigheten och accelerationerna var högre i fallprovet än kollisionen. Följaktligen var risken för hjärnskakning låg för alla testade hjälmar (< 4%). Därför föreslås en ökad islagshastighet för framtida provning. SLUTSATSER: Hjälmprovning mot en deformerbar yta av polykarbonat är en lovande metod för att jämföra hjälmars skydd i högre hastigheter (30-50 km/h) med avseende på risk för hjärnskakning. Provmetoden kräver fortsatt utveckling med högre islagshastighet och för att säkerställa repeterbara resultat, speciellt med avseende på processer för enhetlig positionering av huvudform och hjälm.