Vem bär ansvaret? : En kritisk diskursanalys av domar om oaktsam våldtäkt

En ny sexualbrottslagstiftning trädde i kraft år 2018 då samstyckeslagen introducerades, och i samband med det lagen om oaktsam våldtäkt. Mot bakgrund av detta syftar studien till att synliggöra hur brottsoffer och gärningspersoner konstrueras i domarna, samt vilka föreställningar om frivillighet och ansvar som kommer till uttryck i domsskälen. Studien har genom tillämpning av en kritisk diskursanalys undersökt 20 tingsrättsdomar om oaktsam våldtäkt, en jämn fördelning mellan friande respektive fällande domar. Analysen tar avstamp i Faircloughs tredimensionella modell och synliggör således hur domskälens språkliga praktiker ger uttryck för diskurser om ansvar, frivillighet och trovärdighet, samt sympatiserande och skuldbeläggande föreställningar. De teoretiska ramverk som studien tar avstamp i är Nils Christies ”Det ideala offret” och Kate Mannes ”himpathy”. Dessa teorier används för att förklara hur tingsrätten som institution används för att konstruera offer och gärningsmän och de egenskaper som dessa samtidigt tillskrivs. Vid analysen identifierades fyra övergripande teman: Skuldbeläggande av offer, sympati för den tilltalade, ansvar läggs på den tilltalade, det trovärdiga offret respektive gärningsmannen. Vidare visar resultaten en inkonsekvens vid tingsrättens bedömningar. Friande domar präglas i större utsträckning av en ansvarsförskjutning från den tilltalade till målsägande, vilket ofta sker genom tillämpning av våldtäktsmyter och genom sympatiserande föreställningar av den tilltalade. Fällande domar visar däremot en större benägenhet att ta samtyckeslagen i beaktning, genom att lägga ansvar på den tilltalade. Sammantaget är resultaten i linje med tidigare forskning som betonar de praktiska svårigheterna vid tolkning och tillämpning av lagstiftningen.