Den äventyrliga vattenförvaltningen : om konflikter och möjligheter i mötet mellan ramvattendirektivet och den gröna omställningen

EU:s ramdirektiv för vatten, som bland annat syftar till att skydda och förbättra statusen hos akvatiska ekosystem, har medfört stora förändringar av vattenförvaltningen och har, inte minst genom EU-domstolens tolkning, stärkt skyddet av vattenmiljön i relation till andra intressen, inklusive miljöintressen. Det har, bland annat hos den svenska lagstiftaren, funnits en oro att direktivet ska medföra alltför långtgående inskränkningar för verksamheter som påverkar vattenförekomster. I Sverige har det lett till skrivningar i förarbeten om att även verksamheter som försvårar uppnående av direktivets mål i många fall ska kunna ges tillstånd. Dessa har i praxis från mark- och miljööverdomstolen (MÖD) manifesterat sig i tolkningar som är svårförenliga med såväl direktivets syften som de krav det ställer på medlemsstaterna. Samtidig finns ett uppenbart behov av att minimera risken för att direktivet blir ett hinder för viktiga hållbarhetsåtgärder, något som inte är okomplicerat på grund av de begränsade möjligheter till undantag som ges i direktivet. I artikeln undersöks, med utgångspunkt i MÖD:s och EU-domstolens praxis, de rättsliga möjligheterna att skapa utrymme för verksamheter med stor hållbarhetsnytta, även i fall då de kan ha en negativ inverkan på den lokala vattenmiljön, utan att därigenom undergräva direktivets mål eller bryta mot EU-rättens krav.